Allt För Inget

Jag vet ärligt talat inte vad jag har gjort de senaste 2 veckorna. Ingenting alls troligtvis.

Har dock funderat mycket fram och tillbaka vad jag känner för pojkvännen. Har inte heller kommit fram till någonting alls. Det börjar komma fram saker nu som jag tidigare inte visste om, vilket inte direkt förbättrar oddsen för det här förhållandet. Ingenting allvarligt alls, men småsaker som jag inte gillar och som jag tänker på. Jag ska försöka vara ifrån honom inatt, jobba imorgon och sen får vi se hur det blir.

Jag jobbar 2 dagar nu i veckan, sedan stängs jag ute och lämnas till arbetslöshetens varma famn. Är inte orolig den här gången heller, jag har bara varit för lat och för obrydd för att börja söka jobb tidigare än så. Oansvarigt, men det är ingenting jag har orkat lägga energi på.

Har även åkt på en rejäl förkylning nu, troligen efter en del överträning och lite för snålt med kläder. Anyway, vi tar nya tag och börjar om igen. Har vågat mig upp på vågen igen och har tydligen gått ner lite sedan förra gången jag tog steget upp. Ska försöka hålla det så gott jag kan nu, ingen hetsätning och hälsosam träning. Ingen alkohol såvida det inte är absolut nödvändigt.

La cocaina is no good for you.

Det blev en riktigt dålig årskrönika, men jag hade inte riktigt tiden. Nevermind.

Idag är det söndag och jag kunde inte vara mindre inställd på att jobba imorgon. Nu är jag äntligen ensam iaf, det känns som att jag inte får så mycket tid att andas längre. Även om att andas i princip bara innebär ångest, så spelar det trots allt roll.

Nu sitter jag här igen med klumpen i magen och fucked-up andning. Pojkvännen är i Åre ett tag med alla andra studenter och krökar skiten ur sig. Är jag orolig? Extremt.

Jag har börjat fundera fram och tillbaka om jag verkligen tycker om honom så mycket som jag tror mig göra. Den senaste tiden har jag varit så irriterad när han har varit i närheten att jag misstänker att jag kan ha misstolkat mina känslor. Eller så har jag bara haft en dålig period, inte som att det inte har hänt förut. Dock återstår det att se hur jag känner när veckan är slut och han kommer hem igen.

Ärligt talat känns det skönt att han är borta ett tag, nästan på ett sätt som att jag inte kommer sakna honom. Jag vet inte. Jag är bara så fokuserad på min kosthållning och träning just nu att han bara är ivägen.

Just ja, jag tog mig friheten att beställa mina journaler från ungdomspsyk-tiden. Jag har nervöst väntat sedan i december på att de skulle komma, och häromdagen trillade de ner i brevinkastet. Jag läste hur psykologerna, kuratorerna och läkaren bedömde mig. "Depression med ångestpåslag i form av ätstörningssymptom". Att jag var "Flack- och avvaktande emotionellt" och "Flicka som i grunden sannolikt har vissa svårigheter med social interaktion". "Illusion är deprimerad, bejakar suicidtankar men vill inte tala om dessa med mamma närvarande".

Det slår mig hur mycket jag aldrig berättade för dem, hur mycket jag undanhöll och hur mycket jag spelade. Vad skulle de skrivit om jag berättade hur det faktiskt var? Inläggning?

Jag kommer ihåg hur arg jag var för att mina föräldrar var tvungen att vara med på mötena, att de skulle delges all information som jag berättade och att de hade så stor del av dessa möten. Det var mycket därför som jag inte ville berätta och undanhöll allting av essens. Blir arg nu igen när jag bara tänker tillbaka på det, alla metoder passar verkligen inte för alla. Tänk ifall jag faktiskt hade fått riktig hjälp och förtroende för dem på BUP? Vart hade jag varit idag då?

Blev tydligen också upptagen som fall i kristeamet några gånger, utan att jag ens yttrat någonting av det jag kände. Good work.

Jävla fuck-up. Nu måste jag träna.

Helt ärligt kan jag inte komma på riktigt vad jag ska skriva nu när jag tänkte summera upp det gångna året av 2011.

Vad hände?

• Jag bodde in mig i min nya lägenhet som gjorde under för mina sociala nätverk. Jag trivs som fisken i vattnet och vill fortfarande inte härifrån.
  
  
• Jag träffade B i våras, som jag blev tillsammans med under sommaren. Vi har haft närmare 7 månader tillsammans nu.
  
  
• Jag sa upp mig från mitt väldigt krävande jobb efter att ha varit oförskämt nära att gå in i väggen. Påbörjade ett nytt, betydligt trevligare jobb månaden efter.
  
  
• Hade många besök från gamla och nya vänner, ett mycket socialt år.
  
  
• Jag började må bättre och bättre och var nykär och glad. Kraschade lite smått i höstas, men jag är påväg därifrån.
  
  
• Hade många legendariska efterfester, åkte på festival och hängde med B allt som oftast.
  
  
• Kom underfund med att jag borde lyssna mer på mig själv och vad jag vill, istället för att bara mata vidare i en situation jag inte trivs med.

 

Vad jag inte borde ha gjort men gjorde ändå?

• Druckit så jävla mycket. Varje gång.
  
  
• Vaknat naken bredvid en helt okänd och påklädd man efter en riktig mongofylla. Hamnar i sådana situationer förvånansvärt ofta.
  
  
• Krossat hjärtan och gett falska förhoppningar till folk som inte förtjänade det. M aka Tandborstkillen tog illa vid sig när jag klargjorde att jag absolut inte ville ha något förhållande.
  
  
• Gråtit över saknade timmar med min fd pojkvän, som ändå inte förtjänar de tårarna.
  
  
• Ältat min livssituation istället för att göra något åt saken.
  
  
• Gjort B besviken alla gånger jag inte kunnat hantera alkoholen.

 

Det blir bättre nu. Min resa börjar här. På riktigt, den här gången.

Jag kanske borda skriva en årskrönika, summera upp året som gått. Killar jag träffat, saker jag har varit på, hur jag mått och alla dumma grejer jag gjort. Men jag orkar inte. Kanske i dagarna. Det kommer när jag är ensam nästa gång.

Jag invigde det nya året med att bli svinfull, i vanlig ordning. Nu har jag officiellt skämt ut mig inför alla B:s kompisar, och inte bara några stycken. Det gäller att sätta avtryck, eller hur var det nu?

En vän från min hemstad var på besök under nyårshelgen, så det blev utgång tors-fre-lör. Fredagen, alltså dagen före nyårsafton (verkligen bra planering), blev jag dunderpackad på. Kommer inte ihåg ett ögonblick efter tolvslaget tills vi kom hem vid 5-tiden. Hade tydligen snackat med B rätt länge och han var extremt besviken på mig, återigen. Nyårsfesten gick mycket bättre, tyckte jag iaf, men hans kompisar hade reagerat på hur full jag var. Min standard kanske har blivit lite snedvriden...

Jag kan aldrig sluta dricka när jag väl satt i mig första droppen. Det bådar inte gott att alla substanser måste vara slut för att jag ska kunna hindra mig själv. Oavsett om jag ger mig in i leken med tanken "Ikväll ska jag ta det lugnt, känna efter hur mycket jag tål och inte köra så jävla hårt" så slutar det med att jag, bokstavligen talat, ligger halvt medvetslös någonstans. Hur löser man det här när 80% av ens sociala liv består av fester? Jävla tankenöt.

Min tanke var att jag skulle ta det lugnt med festandet nu i januari och faktiskt försöka må lite bättre. Hur man nu ska lösa den ekvationen. Ska försöka att inte ha så mycket alkohol hemma hela tiden iaf. Dock måste jag göra ett undantag nu i helgen, då min allra äldsta barndomskompis kommer förbi staden och säger hej. Men efter det kanske.

Ångesten har lättat lite under dagarna åtminstone. Jag känner inte illamåendet lika ofta eller klumpen i magen. Dock har jag varit rätt ledsen och känslig, ibland även åt det argare hållet. Men huvudsaken är att jag slipper den jävla ångestklumpen. Måste, måste, måste försöka nu.

Lugna ner mig lite.

Nu har jag hållit mig borta för länge. Måste skriva av mig innan jag exploderar, nu vid juletid och allt.

Spenderar julhelgen på annan ort med familjen och lite andra släktingar. Nu när alla gått och lagt sig har jag äntligen fått lite andrum och tid att skriva ut mina tankar. Föredrar ensamhet framför familjemedlemmar som kväver en på både tid och energi.

Jag har ställt till det med pojkvännen också. I måndags, efter en bra början på dagen, bröt jag ihop totalt utan någon som helst anledning. Jag grät för att jag kände mig så ovärdig honom, grät för att jag ändå skulle förstöra allt vad förhållande heter. Grät bara för att jag var så jävla ledsen över allt. Han förstod ingenting, som vanligt, men lyckades tvinga ur mig hur jag kände. Jag berättade, men jag kommer inte ens ihåg vad han sa till mig då.

Igår bröt jag ihop för att han inte hade hört av sig på hela dagen. Ett jävla sms hade räckt. Jag hade rest hela dagen, närmare 9 timmar, men utan att höra ett ord från honom. Ingenting på hela dagen. Ingenting på hela kvällen. Ingenting alls.

Jag ringde upp honom vid midnatt och bröt ihop. Jag surade till en början, men sen började tårarna bara att rinna. Han blev defensiv istället och tycker att jag överdriver, vilket jag är medveten om att jag gör. Jävla dramaqueen.

Rent allmänt så är han jävligt dålig på att höra av sig och det gör mig så ångestfylld. Alltid när han inte hör av sig målar jag upp mardrömsscenarion som inte har eller kommer att inträffa. Mår så fysiskt och psykiskt dåligt när han aldrig hör av sig, men han verkar ha svårt att ta in det.

Min pojkvän lär inse rätt snart att jag kanske inte alls är så trevlig som han trodde från början. Jag börjar psyka ut nu, på riktigt. Jag mår sämre och sämre hela tiden. Ända sedan svackan i höstas har det gått utför. Mer tårar, mer alkoholsug, mer sug på andra substanser, mer längtande blickar till broar och tågspår. Hur fan ska jag kunna förklara det för honom?

Börjar överväga att göra slut med honom för att slippa alla känslor han rör upp i mig. Han är inte dålig på något sätt, han är den mest förstående människan jag träffat. Bara han kunde höra av sig någon jävla gång. Men ändå, jag orkar snart inte mer. Jag kommer förstöra ytterligare ett förhållande bara för att mitt riktiga, mörka jag börjar visa sig. Aldrig kommer jag vara trygg någonstans.

Jag har ett konstant sug för alkohol nu. Morgon, dag, kväll, natt. Hela tiden. Hur fan ska jag lösa det här? God jävla jul. Det blir så uppenbart att all lycka bara är en yta, en yta lika tunn som en ballong. Ett litet motstånd och illusionen spricker, sönder och samman.

Det har gått så långt att jag längtar efter att bli sönderslagen. Funderar på att höra av mig till K för att kolla vad han har för substanser, alternativt göra något drastiskt mot honom och hoppas att han tar slaget med glädje. Bara hoppas på att han är lika aggressiv nu som han tidigare varit.

Sönderslagen Illusion. Vill bara försvinna nu, sönder och samman.

Jag fortsätter att ställa till det för mig själv. Jag är orolig att jag kommer att spåra värre än jag gjort tidigare inom kort. Sista droppen, sen är det tack och adjö.

I tisdags var jag och pojkvännen ute och drack öl på en av hans kompisars spelningar. Allt väl, tills vi kom in på någon diskussion som vi haft tidigare när vi bråkat. Egentligen är det en ren skitsak som inte betyder någonting, men mitt humör spårar ur och jag blir extremt sur. Det hela urartar och vi börjar bråka igen.

Alla bråk vi har haft (för 3 veckor sedan hade vi ironiskt nog inte haft ett enda bråk) startar pga av mitt beteende och att jag reagerar på någonting helt oviktigt. Det börjar bli till ett rätt stort problem nu, han är inte alls nöjd med att jag beter mig såhär. Och inte jag heller förstås, men jag fattar inte hur jag alltid håller på.

När vi kom hem kunde vi prata ut om allting och vi löste det innan vi somnade. Igår kom nästa fuck-up. Som ni kanske redan vet kan jag bli riktigt dräggfull vid tillfällen. Igår var ett sådant.

Jag blev fullare än fullast och fick bokstavligen bäras hem av pojkvännen. Till råga på det hade han en kompis på besök som även han sov hemma hos mig. Så, nu har jag skämt ut mig ytterligare en gång framför ännu en av hans vänner. Bra jobbat!

Han är uppenbart irriterad över händelsen igår och tycker inte längre att det är roligt att festa med mig, vilket man kan förstå. Just nu är jag världens sämsta flickvän som inte kan annat än att ömka sig i sin egen ångest och förstöra roliga utekvällar.

Jag har börjat överväga om jag ska sluta dricka helt eller hur fan jag ska lösa det här. Jag kan inte dricka mindre, det går bara inte. Så fort jag får i mig en droppe alkohol försvinner alla tankar på att ta det lugnt och tänka på hur mycket jag dricker. Då försvinner allt tänkande överhuvudtaget.

Ikväll är en ny utekväll, inplanerad sen länge. Jag är riktigt nervös för att vara ärlig, jag vill inte förstöra ytterligare kvällar med mitt äckliga beteende.

Vad har hänt i veckan? Inget spektakulärt egentligen. Fest och spelning i måndags, som resulterade i att pojkvännen fick handen sönderbiten av en psychobrud som ville komma närmare scenen. Bakistisdag.

Vi har pratat ut om helgen, om diverse bråk och det känns bra nu. Ikväll får jag besök av en hemstadskompis som stannar några dagar. Alltid lika crowded i den här lägenheten. Nu har jag äntligen lite ensamtid och spräcker första ölen så fort jag är ensam.

Inatt drömde jag att jag var otrogen mot B med min tidigare pojkvän V. Konstig känsla, även fast jag gärna skulle vilja se honom igen. Bara se hur han har det och om han är lika snygg som han var då.

Måste snart börja planera för julen. Hatar den här årstiden.

Hej mongofylla.
Torsdagen spårade lite kan man säga. Min pojkvän B har en vän som hälsar på över helgen och vi hälsade honom välkommen genom att småfesta lite hemma hos mig på torsdagen. Jag hade druckit hela eftermiddagen av ren nervositet och blev redigt påverkad under kvällen. Jag fick reda på en del saker angående B och hans festivalbesök, vad han hade gjort och vad han hade tagit. Kort sagt, jag fuckade ur och blev det psykfall som ni alla redan känner mig som.

Tårar, panik, förvirring från B, ångest för att jag förstört hans väns kväll. Etc, etc. Slutade med att jag och B satt ute i trappuppgången och bara pratade i, bokstavligt talat, några timmar. Jag kommer inte ihåg att jag skrev det tidigare inlägget, men uppenbarligen ville jag avreagera mig.

Jag var så bakis på fredagen att jag sjukanmälde mig och dog lite inombords istället. Heja, heja! Jag och B redde ut en del åtminstone och det känns trots allt att jag kommit honom närmare. Jag har berättat saker för honom som ingen annan vet, bara det borde ju ändå vara ett bra tecken.

Fredagkväll blev det dräggfylla igen, utan B dock. Jag kommer ihåg allt som hände och slutade upp på någon random efterfest nära mitt hem, där jag inte kände en människa. Shit happens.

Idag är det ytterligare öl och jag kommer antagligen möta upp B:s sällskap ikväll, trots att jag ser jävligt ful ut. Han säger att han älskar mig nu. Jag kommer bara fortsätta förstöra det här som jag alltid gör. Mongofyllor, psykbryt och tårar. Känns ärligt talat inte så positivt, men den som lever får se.

Nu ska jag bli dräggfull.

Det här förhållandet kommer gå åt helvete nu, Rent åt helvete. Nu har vi bråkat om droger, ex- och pojk/flickvänner, fått reda på lögner, bråkat ännu lite mer. Han snackar bara en massa jävla skitsnack. Det här kommer gå åt helvete. Rent åt helvete.

Jag hatar det här jävla livet.

Dålig helg. Riktigt dålig helg.

Fredag.
Dräggfylla på någon krog med utstakad köttmarknad. Hade inte roligt och blev skitfull. Somnade nästan.

Lördag.
Väntade på B hela dagen. Väntade, väntade och väntade. Han hörde aldrig av sig. Jag blir verkligen nervös över att vänta på honom, rent allmänt är han skitdålig på att höra av sig. Han gjorde en fredagsmanöver till en annan stad med ett gäng polare. Han sa att han skulle vara hemma vid 13 på lördagen därpå, han var hemma vid 22. Spyr av nervositet. Magen vrider sig.

Han kunde inte heller komma och säga hejdå till mig på jobbet på fredagen, som han dagen innan sa att han var tvungen att göra - "Annars skulle jag sakna dig för mycket". Det här var dagen efter mitt groteska gråtande och jag ville krama honom mer än någonsin. Svikna känslor.

Söndag.
Hann knappt träffa honom på hela dagen igen. Jag gjorde andra saker och han åkte hem till sig. Får inte höra av honom alls innan jag ringer honom vid 23, förbannad och ledsen. Det slutade med att jag åkte dit, grät i smyg under täcket och pratade halva natten.

Han fick veta att jag kände mig bortglömd, försummad, ledsen och ensam. Tillbaka fick jag massa kärleksförklaringar. Vet fortfarande inte om jag ska tro på det han säger. Det fick han även veta. Han pratade om att han ville ha med mig när han flyttar till en ny lägenhet.

Måndag.
Har sovit gissningsvis 3,5 timmar inatt och jobbade hela dagen. Jag kan inte tänka och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Måste spy snart igen. Ångesten dödar mig. Dödar mig som den inte gjort på länge.

Idag har han hört av sig iaf. Han kanske tog åt sig någonting. Jag är så jävla känslig nu. Ångesten vrider sönder min mage, jag kan inte andas. Kräkas.