Allt För Inget

Groteska mängder mat, smärtande mage, spyor, tårar. Duscha bort äckelheten.

Efedrin + kaffe fungerar fint och när jag äntligen började se resultat på vågen i veckan klappade jag ihop totalt i fredags. Efter en dålig lunch och glömda tabletter hade jag smällt i mig hela kakbordet som jag serverade på jobbet för att följa upp med en kylskåpslänsning när jag kom hem. Alla kilon jag gått ner kom tillbaka på 2 röda. Så jävla ovärt.

Det hela slutade inte där utan fortsatte i en mildare variant under hela lördagen. Det pågick ända fram till den ohyggligt tråkiga födelsedagsfesten jag och killen gick på under kvällen. Idag var det ännu värre och jag gick loss på alla tillgängliga kolhydrater jag hade hemma, som sedan tvingades komma upp igen. Spy ut all ångest, spy ut alla tankar, spy ut all äcklig mat. Spy ut dig själv.

Nu måste jag dock försöka komma på vad det är som jag försökt tränga undan? Vilka känslor får mig att agera så här? Varför måste jag döva mina känslor med mat?

Jävla idioti.

Min mage krampar och har gjort hela dagen. Jag är så pass orolig, förtvivlad, ledsen, upprörd att jag inte ens kan äta längre. Det händer aldrig i vanliga fall. Jag tror det är ångesten som vandrat ner och uteslutande stannat i mag/hjärt-partiet. Jag har tryckt undan känslor på jobbet, gråtit lite vid mitt skrivbord. Hoppas att ingen såg den nya tjejen gråta.

Trots allt känner jag mig förvånansvärt lugn. Så skum känsla det här. Ville egentligen prova effekten av mina införskaffade pills idag, men det är inte läge för det just nu. Jag måste sova tidigt, vila ut min förkylning och försöka lugna ner mig så gott det går. Jag skulle egentligen vilja ha starkare preparat men jag är inte redo för det. Försöker att vuxet resonera med mig själv om hur dåligt det skulle sluta.

Pojkvännen är borta nu också, på en resa vill säga. Han och 3 killpolare beslutade igår att dra söderut för att handla massa öl över gränserna. Som vanligt är jag den sista som får veta någonting, vilket slutade med en massiv sms-konversation utan dess like. Jag flaggade för vad jag tyckte och han för sina åsikter. Han tycker att allt är bra mellan oss, det gör inte jag.

Vi kommer inte att ses på någon vecka nu, så jag ska utvärdera hur det känns och hoppas att allt löser sig. Annars är det tack och hej för honom. På riktigt. Jag tänker inte lägga energi på att oroa mig för honom, när jag borde försöka må bättre. Som sagt, jag var inte redo för ett förhållande när vi blev tillsammans men ändå sitter jag fastlåst i det just nu. Lika bra att försöka kommunicera - tro mig, jag försöker verkligen vara pedagogisk och förklara utifrån mina känslor, helt utan anklagelser eller påhopp. Trots det går det inte fram alla gånger.

Imorgon ska jag springa häcken av mig, oavsett om jag orkar eller inte. Även fast mitt BMI säger att jag är normalviktig ser jag ut som en tjock klump. Lite barbamamma över det hela faktiskt.

Jag har nytt jobb och en liten, liten släng av ny motivation. Jag har tagit tag i saker och kommer att börja ta tag i mitt liv igen. Finally. Åtminstone så håller jag mig sysselsatt på dagarna. Lika bra är väl det. Sedan får jag ju faktiskt en inkomst och kommer att kunna börja leva normalt igen. Yay.

Oturligt nog har jag ingen möjlighet att träffa min samtalskontakt längre, iom att jag jobbat heltid från och med förra veckan. Den processen som jag startade tillsammans med henne måste jag slutföra på något sätt, jag har ju som sagt bara tagit ett första steg när det gäller att jobba med mig själv. Jag behöver mer och funderar på att faktiskt betala för en samtalskontakt på kvällstid. Det kan faktiskt vara värt det nu när jag är redo och har börjat min resa.

Appropå träning och motivation så är det dags att sätta igång med det också. Lite efedrin är påväg hem till mig i nuläget, så att jag äntligen kan börja springa som en kanin på steroider igen. Som jag har saknat lite energi i tillvaron.

Försöker alltså få rätsida på livet igen. Återkommer med resultat.

Tjockisångest. Nu när jag har blivit arbetslös har jag bara ätit och ätit och ätit. Istället för att dricka alkohol för att döva, istället för att ta andra preparat, istället för att fucking träna har jag bara ätit. Detta har resulterat i att jag gått upp, vad jag förmodar, åtminstone några kilon. Precis innan försommaren, bra där Illusion.

Jag måste sluta gråta och börja träna istället. Träna 6 gånger istället för 2. Äta 6 gånger mindre än jag gör i nuläget. Min pojkvän tycker att jag blivit smalare. Det har jag inte.

Hetsätning innebär sprängande huvudvärk, en mage uppblåst som en boll, en mage som vrider sig i kramper, oändliga mängder tårar, tankar som inte kan slås bort, ett obönhörligt behov att bara trycka ner sina känslor en gång till. Det börjar bli min vardag nu och jag kan inte att fortsätta på det viset.

Det är så mycket jag måste ta tag i nu, men jag kan inte fokusera på de sakerna innan allt annat är löst. Det här kommer ta sån jävla tid. Allt handlar om tiden du disponerar. Fel, fel fel. Allt jag gör blir bara så jävla fel.

Den här människan är bara ett misstag.

Döda mig långsamt. Jag är alldeles tung i huvudet och går omkring med dimsyn för att jag gråtit oavbrutet hela dagen. Det är inte förrän några minuter sedan som tårarna började att tunnas ut och ens tenderade att minska något. Jag känner mig så jävla förstörd.

Ont i huvudet. Känner inte ens någon smak längre.

Jag har fått nya tankar som oftare och oftare figurerar i mitt huvud. Inatt var jag nära att prova på idén, men jag kom inte utanför dörren. Jag undrar just hur lång tid det tar för mobilen att dö om jag har den i fickan, med musik på, när mina kläder blir tunga och genomblöta.

Jag undrar vad jag skulle känna när jag springer runt mitt vanliga joggingstråk och sakta stannar av. När jag viker av med sikte mot vattnet. Stillheten i mörkret när jag sakta sjunker under vattnet. En tyngd som jag bundit fast i mig själv låter mig undvika att ofrivilligt flyta upp igen. Det är vad jag drömmer om just nu.

Bråkade med pojkvännen inatt. Igen. Jag skyller på att jag är instabil, men i själva verket har jag alltid hållt på så här. Vidrig brud. Vi pratade hela dagen och det gjorde att jag grät ännu mer. Han kommer tillbaka senare under kvällen igen. Jag kanske gör slut då, kanske inte. Kan inte hantera känslorna kring honom längre. Explosion.

Mycket måsten nu. Måste bli den person jag vill vara. Måste ta av min lila morgonrock. Måste ta tag i det jävla livet.

Min pappa var i staden för business igår och ville träffa mig för lunch. Sagt och gjort käkade vi lunch tillsammans i de finare delarna av Stockholm. Mismatch. Det var trevligt, men han var uppenbart besviken att de måste skjuta till pengar för att jag ska klara av att betala hyran. Oförståndig dotter. Oberäknelig dotter. Dum jävla dotter.

Måste, måste, måste bli den person jag vill vara. Ge mig lite energi nu, snälla.

Bullshit. Jag är så omotiverad just nu. Känner inte för att göra någonting åt någonting, inga problem som kan lösas. Känner inte för att göra någonting överhuvudtaget. Det enda jag gör just nu är att småpyssla hemma, lagar mat i min ensamhet när ingen ser eller kan smaka, surfar, tänker för mycket.

Har pratat med min samtalskontakt idag återigen. Det flyter på bättre, jag börjar sakta men säkert få något sorts förtroende för henne. Det som jag vinner på mest är att jag inte har någonting att förlora, jag har bara saker att lära. Jag träffar henne en gång i veckan, men jag känner att jag borde träffa henne oftare. Henne eller någon annan, parallellt kanske. Nu när jag ändå har kommit igång och vill jobba med mig själv.

Hon nämnde att det är ett stort steg att att öppna sig när man varit sluten som en mussla i 21 år. Och ja, det är ett stort steg. Ett stort jävla steg. Lite som att födas på nytt, lära sig från början. Vara ett spädbarn igen. Jävla fuck up jag har blivit.

Genom mitt eget ideella arbete märker jag hur man kan påverka människor i rätt riktning, att det faktiskt går. Just nu skulle jag själv behöva en knuff i rätt riktning bara. Pojkvännen orkar inte med mig mer, han drar sig undan. Vet inte hur han ska reagera. Jag förstår honom. Han är inte den motivationstalaren jag behöver, han kan inte axla den rollen.

Dricker massa kaffe och saft av ren tristess. Kollar lite i kylskåpet, försöker hitta något nyttigt alternativ som jag kan småäta på. Skriver in i matdagboken. Lite mer kaffe kanske hjälper. Äter något annat. Städar lite. Vill ha den öppnade vinflaskan i kylen, men jag måste träna senare. Får inte bli tjock nu.

Jag har så mycket tid men gör inte något nyttigt av den. Jag har pengar att spendera, men jag ser det som meningslöst att åka in till stan och prova kläder. Jag är för ful, tråkig, tjock. Bara så jävla omotiverad. Ser ut som en rishög i håret, sunkiga kläder. Önskar bara att jag kunde vakna upp en dag nu. Vakna ur den här jävla dvalan som jag befinner mig i.

Wake up call. Eller ett jobb i alla fall. Så uttråkad. Skulle behöva en bitch slap.

Det går segt nu. Allt jag gör känns bara som en trögflytande sörja av jobbsökande, städning och tjockisångest. Jag vaknar, äter, plockar lite, diskar lite, tränar lite, surfar lite, gör lite av allt men ingenting av värde. När jag är instängd i lägenheten vill jag knappt gå ut, men får panik för att jag inte gör någonting. Värdefulla dagar.

Jag tränade knappt förra veckan heller, detta i kombination med semlor, tredagarsfest och fyllemat hela helgen resulterade i att jag gått upp en del. Rätt mycket för att vara ärlig. Lägg till lite hetsätning, noll kontroll och Ben & Jerrys på detta. Jag har alltså blivit en tjockis igen. 

Intervjuerna flyter på också. Jag fick inte det första jobbet jag sökte, ironiskt nog, men har blivit headhuntad av 2 rekryterare som jag har kontakt med. Jag har varit på ytterligare 2 intervjuer och ska väl fortsätta söka antar jag. Det börjar bli segt att gå hemma och jag oroar mig för att jag inte kan fylla upp en månadslucka på CV:et.

Träffade min samtalskontakt tidigare idag för andra gången. Hur jag känner inför detta? Vet inte riktigt. Hon nämnde att jag verkade ha ett inre kaos och verkade ha väldigt svårt att uttrycka känslor och härleda dem till någonting. No shit. Jag går dit för att styra upp min situation och reda ut mig själv. Trots det har jag fortfarande så svårt att öppna upp mig för någon när denne sitter öga mot öga och väger alla mina ord på guldvåg. Oavsett vad så ska jag fortsätta gå dit och försöka förbättra mina metoder. Det kan ju inte bli sämre, right?

Pojkvännen har jag kvar, trots att jag blöter ner kuddarna nästan varje kväll nu. Gråter över ingenting, kan inte specificera mina känslor eller ens min reaktion. Det är mycket han får stå ut med, men mycket han själv kan göra (eller inte göra). Att det alltid ska bli sånt kaos när det är känslor inblandade.

Jag fortsätter försöka tills det går. Det ska gå, jag ska bli bra. Till slut.

Mår så illa. Hetsätningarna börjar komma tillbaka, steg för steg. Ju intensivare jag tränar, ju starkare blir hetsätningsimpulserna. Nu under helgen har jag gått loss rejält. Så pass att jag ätit upp ett veckointag av kalorier. Vill spy upp allt, men tvekar till att göra det frivilligt när jag konstant har en pojkvän i närheten. Det går bra nu.

Igår var det fest, men jag var relativt nykter, småsur och allmänt oparty. Jag har börjar förvandlats till en gammal bitterfitta som aldrig vill göra någonting längre. Jag har ingen energi, ett humör som går berg- och dalbana och en kropp som inte längre lyder mina kommandon. Konstant trött och mycket tårar i veckan.

Var på jobbintervju i torsdags också. Har ingen aning om det gick bra eller inte, men jag var en av 5 kandidater som valdes ur en skara av 170 ansökningar. Någonting måste jag uppenbarligen ha gjort rätt iaf.

På tisdag ska jag träffa min nya samtalskontakt för första gången. Är faktiskt lite nervös över vad jag kommer att säga och inte minst vad jag kommer att känna. Den här gången är det ju helt frivilligt och på mina premisser - inte på någon arbetsgivare eller föräldrars villkor. Nu har jag inga hinder som gör att jag måste hålla igen. Jag hoppas verkligen att det blir bra nu. Jag behöver det.

Kommer bli en lång vinter.

Arbetslös, deppig och utmattad. Strålande start på veckan!

Jag har tagit ett stort, stort steg idag. Jag kommer att börja träffa någon att prata med, någon kurator vad jag förstår. Jag tror att jag är redo att börja prata, att försöka lösa de problem som jag dras med. Om inte annat så är tiden mer än mogen för det.

Jag orkar inte umgås med pojkvännen, vill egentligen inte ha honom nära längre. När han väl är här känns det bra ibland, mindre bra ibland. Storgrät i hans famn igår utan egentlig anledning och han börjar nog fundera varför jag beter mig så konstigt. Däremot vill jag inte göra något förhastat (läs: hamna i ett on-again-off-again-förhållande).

Ska försöka reda ut mina tankar, motionera och stärka mig själv. Försöka tills jag hamnar rätt. Jag orkar inte hålla på såhär längre, jag måste göra någonting åt mig själv. Nya tag.

Försöka, försöka, försöka.